Öppna ditt hem
Härom dagen satt jag och några vänner till mig och fikade på
Kungsholmen i stockholm. Det vi talade om då var något som jag
skulle tänka mer och mer på under dagen och som höll mig vaken
under större delen av natten. Det finns ju som ni säkert redan vet
sådana där saker som man bara inte kan släppa. Det här var precis
en sådan sak, och det var det här med fosterhem.
Om man ska se på det ur mina ögon så är det så här: Vi är
världens mest lyckligt lottade människor som finns. Man kan ju se
på det hur man vill, men detta är ett faktum, oavsett om man ser
till Sverige, vissa delar av Sverige eller bara vissa
samhällsklasser om man nu vill uttrycka sig så. Då är det ju helt
sjukt att det ska behöva finnas barn som inte mår bra i vår närhet,
när det finns så många välfungerande hem runt omkring. Det var
därför som jag tycker att familjehem sökes allt för sällan, eller
snarare kanske att inte tillräckligt många anmäler sitt hem som ett
fosterhem om det skulle behövas. Tänk vilken skillnad man skulle
kunna göra för ett barn eller ungdom som inte har eller har haft
det så lätt tidigare, att få visa riktigt kärlek och omsorg, att få
ge en person någon som bara har varit en fantasi
tidigare.
Det är väldigt många som har ett fadderbarn eller liknande. Man
kanske tycker att det är tillräckligt att skänka några hundra per
månad, men det man mister är ju att lära känna en person och älska
den personen. Det kan man få, men visst är det en stor uppoffring.
Jag kan i alla fall inte sluta tänka på hur det skulle bli om det
kom in ett till barn hemma hos oss, det skulle ju vara väldigt
mysigt tycker jag, eller hur?
